Döden

Som rubriken talar om så ska filosofera lite om slutet.
Människor föds, lever och dör och sen sörjer släktingarna och dom som är bekanta med den avlidne. Men enligt min åsikt så är ej en människa död förrän den är bortglömd. En människa som är ihågkommen kommer alltid leva i våra hjärnor eller för att vara lite poetisk i våra hjärtan. En människa som är bortglömd av sina vänner finns inte. Ingen bryr sig eller tänker en tanke om de som är bortglömda.
Tänk er en eremit som gömt sig från civilisationen och skurit av alla band med familjen. Han är ej längre i någons hjärta och är lika betydelsefull för andra människor som en död. Men en död som är ihågkommen kan fortfarande med minnena som är kvar av honom glädja och förarga en bekant. Så på min gravsten ska det stå:
"Kom ihåg mig så kommer jag alltid finnas med er"

Intet

Jag har känt en tomhet dom senaste veckorna. Kanske på grund av högtidernas avslut. Kanske är jag distraherad av allt som händer. I vilket fall har det vart svårt att tänka. Jag känner mig instängd i mina egna omedvetna väggar. Men i vilket fall som börja jag tänka på ingenting. Tänk er ingenting. Ingenting är ju ingenting kan man tycka men ingenting är ju betydelsefullt. För det var det som fanns innan universum skapades. Det är det som en del buddhister använder för att kunna meditera. Ingenting som ändå är någonting. Fast om ingenting ska innefatta inget så kan inte det som vi kallar inget vara inget, eftersom det ändå är något. Ingenting måste isåfall vara det som ingen tänker på eller bryr sig om. Det som har döden nått. Jag kommer skriva ett inlägg snart om döden och vad jag tycker döden är.