Som rubriken talar om så ska filosofera lite om slutet.
Människor föds, lever och dör och sen sörjer släktingarna och dom som är bekanta med den avlidne. Men enligt min åsikt så är ej en människa död förrän den är bortglömd. En människa som är ihågkommen kommer alltid leva i våra hjärnor eller för att vara lite poetisk i våra hjärtan. En människa som är bortglömd av sina vänner finns inte. Ingen bryr sig eller tänker en tanke om de som är bortglömda.
Tänk er en eremit som gömt sig från civilisationen och skurit av alla band med familjen. Han är ej längre i någons hjärta och är lika betydelsefull för andra människor som en död. Men en död som är ihågkommen kan fortfarande med minnena som är kvar av honom glädja och förarga en bekant. Så på min gravsten ska det stå:
"Kom ihåg mig så kommer jag alltid finnas med er"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Dock kan man ju fundera över vad det gör för skillnad att bli ihågkommen när man väl är död. Som död berör det ju knappast mig, dock de få som jag faktiskt tillägnade mitt liv till. De som i en viss mån, efter ständigt inflytande av mig, bär på de rester jag lämnat. De som varit så pass tillgivna mig att de sugit upp min personlighet och på samma gång lite utav mig.
I rakt nedstigande led lever den del jag format i dem kvar. Den blir för varje generation mindre, men den existerar alltid någonstans därute - I en människa, en hund eller någon annan levande organism.
Skicka en kommentar